hsandra

Det är ju inte någon vanlig tisdag precis.
Det är en sådan tisdag som smyger sig på en.
Som sväljer en.
Jag vill ha en sådan tisdag som bara glider förbi obemärkt, eller som lämnar ett fint spår. Men det är inte en sådan tisdag idag.

- Varför känns det som man förlorar människor, bara för att de flyttar?
- Varför känns det lönlöst att hjälpa, när man inte ser några tydliga förändringar?
- Varför kan jag inte hjälpa mig själv, när jag har så stora och bra råd till alla andra?
Jag vill att alla bara ska öppna sina ögon och inse vissa saker, som jag så lätt kan se åt dem. Men jag kan helt enkelt inte släppa på mina egna principer och lyssna på andras observationer. Jag kan inte ta åt mig av vad andra ser, i vissa saker iallafall. Inte när det gäller en så stor chans. Och en så stor risk.

Det värsta är ju att det är en egenskap som jag avskyr. En sån där egenskap som jag inte klarar av, när jag ser den i andra människor. Det är den egenskap som jag sist av allt vill inse att jag har. För jag är inte blyg, och jag är inte oärlig eller feg. Men jag är för stolt. Jag skulle aldrig placera mig i en situation där jag kan falla eller förlora. Inte när min egen stolthet är det som måste riskeras. Jag är alldeles för envis för det här. Och för feg.